Första skället och ljugande mamman som avslöjas

Hämtade det glada lilla barnet vid ett idag och blev tagen lite åt sidan av en av hans lärare. En ung tjej som är jätteduktig på alla sätt och som jag har uppfattat som väldigt korrekt och präktig (positivt menat, hon är rejäl liksom).

Allt har varit bra med Gustav idag, sa hon, MEN, "he keeps saying oh my *viskning*".

"Vad säger han", undrar jag för jag uppfattar inte vad hon viskar, men frågar om han sagt oh my G O D?".

"Ja, och han säger det hela tiden. Jag tycker inte det låter bra när små barn säger det och här föredrar vi oh my goodness".

Här är kyrkan, religion och Gud mycket mer levande begrepp än hemma i Sverige och det är betydligt vanligare med aktivt kristna människor här. De flesta jag umgås med / jobbar med går hyffsat regelbundet i kyrkan och mer eller mindre alla har sina barn i söndagsskolor som är knytna till mässorna på söndagarna, även jag. Att små barn säger "oh my God" anses vara olämpligt och jag kan delvis hålla med om det, även om jag inte tycker det är väldigt hemskt på något sätt. Men jag blev lite ställd eftersom denna lärare inte är någon jag kände att jag kunde skoja med detta om. De andra i personalen hade nog inte sagt nåt om detta om jag känner dom rätt. Tack och lov kom Philippa, chefen, fram och sa att det finns mycket värre saker som barn säger så jag ska absolut inte ta detta för allvarligt. "Men", sa hon, "oh my goodness är att föredra".

Det värsta (?) av allt är dock att jag själv JÄMT JÄMT JÄMT säger Oh my God, om allt och i alla sammanhang. Detta förnekade jag dock inför Miss Kelly idag och sa att jag inte kan fatta vad han fått detta ifrån. Givetvis fastnar dock min kofta i dragkedjan på min väska precis här varav jag säger

"Oh my God, I am stuck".

Shittibangbang, det är det som kallas att bli busted...