Arg mamma

Jag tror jag vet en mamma som är väldigt arg på sin man/sambo idag. Läs själva.

Gustav får nog

Vad trött och trist jag varit idag. Efter ett 28timmarspass på jobbet. Med övernattning ja men det är ändå på tok för länge. Till och med Gustav fick nog på mitt surhumör när jag tydligen "höjt rösten, hrm" och dessutom senare tvingats skicka honom till sovrummet på lite time out. När han blev utsläppt spände han ögonen i mig och sa.

"Hey! You are shouting too much. AND you send me to the bedroom".

Så nu ska vi ladda om här. Börja om från början. Och mysa lite i soffan innan läggdags.

Barn och föräldraskap

Foto: AP

Läser att lille Adolf Hitler, som först inte fick sitt namn inskrivet på en tårta, nu omhändertagits av sociala myndigheter. Inte på grund av sitt namn, utan (kan man tänka sig) på grund av att han har föräldrar med ett dåligt omdöme, vilket namnet i och för sig är ett exempel på. Barn ska leva i en miljö där de kan uppnå sitt fulla potential, heter det på vårt jobb, och det ska vi stödja föräldrarna i att uppnå. Men vad innebär det egentligen frågar jag mig ofta?

Om barnet kunde haft det bättre nånannanstans, ska det vara grund för ett omhändertagande? Om man inte ser en möjlighet till en förändring stor nog för att gynna barnets möjlighet att bli sitt bästa jag, är det grund för ett omhändertagande? Och vad är gott nog? Föräldraskap innebär inte att vara en 24/7 perfekt vuxen som aldrig blir för arg och som aldrig har stökigt hemma. Ibland är mjölken slut och ibland får gullegrisarna somna i soffan. Ibland drar man runt i pyjamas till 12-1 och och ibland äter man ett så stort mellanmål på förmiddagen att man hoppar över lunchen och äter tidig middag och får äta igen sent på kvällen. Allt det jag nämnt, förväntas jag skriva ner som något potentiellt negativt, om det sker när jag observerar familjerna på jobbet. Vi måste skriva ner det för att hitta mönster som kan vara värt att ändra på men om det händer då och då är det givetvis ingenting jag bryr mig om.

Sen ska arbetsgruppen också vara överens.. Alla ska helst tycka hyffsat lika om vad som är allvarligt och vad som är okej. Det är givetvis omöjligt. Kollegor utan barn tenderar att tycka vissa saker är TOTALLY UNACCEPTABLE medan vi som har barn får förklara att alla världens barn någon gång i livet äter nåt efter tandborstningen eller är uppe lite för sent. "Jag kommer då aldrig låta mina barn göra x och x, säger dom då". Straff nog för såna dumma uttalanden är att de själva kommer få barn en dag (hoppas jag, för de vill ha barn) och då kommer förstå hur de lät.. ;) Och förstå varför det upprörde mammorna runtom dom.

Nu ska jag lura fram nåt gott till fikat! Det finns svenskgodis i nåt av skåpen, måste hitta det!