Foto: AP
Läser att lille Adolf Hitler, som först inte fick sitt namn inskrivet på en tårta, nu omhändertagits av sociala myndigheter. Inte på grund av sitt namn, utan (kan man tänka sig) på grund av att han har föräldrar med ett dåligt omdöme, vilket namnet i och för sig är ett exempel på. Barn ska leva i en miljö där de kan uppnå sitt fulla potential, heter det på vårt jobb, och det ska vi stödja föräldrarna i att uppnå. Men vad innebär det egentligen frågar jag mig ofta?
Om barnet kunde haft det bättre nånannanstans, ska det vara grund för ett omhändertagande? Om man inte ser en möjlighet till en förändring stor nog för att gynna barnets möjlighet att bli sitt bästa jag, är det grund för ett omhändertagande? Och vad är gott nog? Föräldraskap innebär inte att vara en 24/7 perfekt vuxen som aldrig blir för arg och som aldrig har stökigt hemma. Ibland är mjölken slut och ibland får gullegrisarna somna i soffan. Ibland drar man runt i pyjamas till 12-1 och och ibland äter man ett så stort mellanmål på förmiddagen att man hoppar över lunchen och äter tidig middag och får äta igen sent på kvällen. Allt det jag nämnt, förväntas jag skriva ner som något potentiellt negativt, om det sker när jag observerar familjerna på jobbet. Vi måste skriva ner det för att hitta mönster som kan vara värt att ändra på men om det händer då och då är det givetvis ingenting jag bryr mig om.
Sen ska arbetsgruppen också vara överens.. Alla ska helst tycka hyffsat lika om vad som är allvarligt och vad som är okej. Det är givetvis omöjligt. Kollegor utan barn tenderar att tycka vissa saker är TOTALLY UNACCEPTABLE medan vi som har barn får förklara att alla världens barn någon gång i livet äter nåt efter tandborstningen eller är uppe lite för sent. "Jag kommer då aldrig låta mina barn göra x och x, säger dom då". Straff nog för såna dumma uttalanden är att de själva kommer få barn en dag (hoppas jag, för de vill ha barn) och då kommer förstå hur de lät.. ;) Och förstå varför det upprörde mammorna runtom dom.
Nu ska jag lura fram nåt gott till fikat! Det finns svenskgodis i nåt av skåpen, måste hitta det!
6 kommentarer:
Väldigt intressant Emma! Detta med föräldraskap och vad ett barn egentligen behöver är ngt jag funderat rätt mycket på sedan vi fick barn. "Är jag en bra mamma?" "Är vi bra försäldrar?" "Hur kommer vår dotter att se tillbaka på oss och sin barndom/uppväxt när hon blir äldre?" Sådana frågor kommer och går. Och då är ju vår lilla tjej inte ens 1 år än så jag kan bara tänka mig hur många tankar, funderingar, problem som ska lösas etc som kommer att hända under de närmaste 10-20 årem....! :-)
Men i mina ögon så tycker jag ändå att ett bra föräldraskap ska utmynna i att ens barn får en bra grundtrygghet, självkänsla, självförtoende och även en såpass fördomsfri syn på världen som det nu är möjligt att ge. Detta är iallafall de stora "målen" jag har. Jag hoppas att jag kan förmedla dem. Kärlek är A och O tycker jag. Man kan aldrig ge för mycket kärlek. Inte till någon och inte minst till sina barn.
Så att slösa med kärlek är ngt jag hoppas kunna göra,
Sedan är det som du säger så att ibland är man trött som fan, stressad och har andra saker i huvudet. Man kan ha låg eller kasnke "ingen" tolreansnivå. men jag tycker detta är små saker egentligen. Att man har regler och att man kommer att bråka med sitt barn är bara en del av livet. Så är det. Man måste lära sig vissa saker även om det är tråkigt eller jobbigt. Både som barn och som vuxen.
Men jag tror att detta emd sena middagar, oborstade tänder, läggdags och uppgång på morgonen inte spelar så stor roll egentligen, så länge det inte handlar om vanskötsel!! Dels är olika barn olika som individer och måste behandlas därefter. På samma sätt som att man behandlar olika vuxna personer olika beroende på hur de är. Och beroende på situationen. Att försöka se till sitt barns behov och försöka ge dem det de behöver på det sätt de kan ta till sig och förstå. Att få dem att växa inte enbart kroppsligt utan också mentalt. DET känns viktigt. Sedan hur man tar sig dit känns mindre viktigt. Tycker jag.
Men visst är det sorgligt med familjer som är helt dysfunktionella. Där droger eller andra saker gör att föräldrarna inte alls klarar av att ge sina barn det de behöver. Kärlek, trygghet, närhet. Och självklart rätten till god hygien och andra mer praktiska saker. Svårt det där med "var går gränsen?" Vad är bäst för just detta barnet? Omhändertagande av barn måste ändå vara bland det mest svåra, jobbiga och komplicerade man kan göra. Det handlar om liv. Flera liv som är beroende av ens beslut. Jag som adopterad inser ju att i mitt eget liv var aäkerligen adoptionen min möjlighet till att få ett mycket bättre liv än vad jag annars skulle ha fått. Men visst är det svårt.
Men jag är glad att sådana som du arbetar med dessa frågor. Sådana med både hjärtat och hjärnan på rätta stället!!!!! :-)
Stor Kram!
Hmmm, ja vad kan man säga. Barn, att bestämma över andras barn och ha det som jobb...som sagt: våra världar korsas dagligen. och som ickemamma (än) så är det många gånger man frågar sig hur i helv*te vissa barn uppfostras eller har det hemma =). Om det är okunskap eller önskan om att de små liven inte är tappade själar för all framtid, återstår nog att se! Kram, ha en härlig helg!
måste ju också tillägga att jag verkligen gillade ditt inlägg och är väldigt imponerad av ditt jobb. Det är ett svårt jobb, och som jag sa till din innan, så känner jag mig ofta som en väldigt dålig version av en socialarbetare, när jag hamnar i situationer där kunskapen inte alltid räcker till. Då får man plocka fram sitt sunda förnuft och hjärta istället, och hoppas på det bästa! Kram igen
Ett väldigt intressant ämne!
Ibland funderar jag vad en "socialtant" egentligen skulle se och tänka om vårat familjeliv... Jag vill tro att vi är medelsvenssons med ett ralativt bra familjeliv, men vem vet vad de/ni är tränade att se?
Kanske vi är helt uppåt väggarna?
Oj!Inte ofta jag möter människor som jag tycker så lika med som Saltistjen gällande föräldraskap. känns som det kunde vara jag som skrivit inlägget. Så nu vet du vad jag tycker(det visste du även innan)Det finns INGEN förälder som är pedagogiska 24 timmar om dygnet och som jag berättade för dig innan att jag tycker att det är märkligt hur det kan finnas experter på barnuppfostran som själv inte har barn. Hur kan man säga/tycka/skriva om trots när man själv inte har upplevt sin trotsiga 3-åring ligga och skrika på golvet för han inte vill det ena eller det andra!självklart kan man ha en ide om hur man vill att det ska vara när man skaffar barn, men man ska vara ödmjuk och inte så dömmande.kram
Saltistjejen: TACK. Vilken fantastisk kommentar!! Jag blir alltid så glad när jag läser så smarta tankar om föräldraskap! Tank om alla funderade så mycket över sin roll, vi skulle haft en helt annan värld då, det ar jag helt övertygad om!
Som du också skriver lever många föräldrar väldigt kaotiskt, pga tex droger, och då är det viktigt att bra stöd finns. Jag är övertygad om att de allra allra flesta alla familjer kan bli välfungerande och jag tänker aldrig sluta tro på det!
Omhändertagande är därför det värsta. Jag fattar själv inte beslutet men min analys av det arbete som föräldrarna gör kan ju visa att föräldrarna just nu inte erbjuder en trygg plats for barnen. Det är alltid en ontimagensituation att gå på de mötena där de besluten ska fattas. I vissa fall ser föräldrarna inte alls att det beslutet ska komma, de tycker de gjort sitt bästa och ser sig själv som det bästa för sina barn. I andra fall är ju att göra sitt bästa gott nog, men inte i detta.. Det bästa man kan är ju inte gott nog om det inte är bra nog för barnet.
Tack för dina fina ord på slutet också, det värmer jättemycket!
Stor kram till dig också!
Lia: Tack för inläggen, intressant! Jag tror man lätt kan känna att ”FÖR FAN, så här kan ni inte ha det, se det” (det går jag med själv ibland) om familjer men vill ändå saga att mina erfarenhet är att de flesta foraldrar gor sitt bästa utifrån sina forutsättningar. Som sagt ovan är det inte alltid gott nog dock.
Sunt förnuft och ett gott hjärta räcker dock jättelångt!! Lycka till med ditt viktiga arbete! Måste fråga, har ni bra stöd av socialarbetare och socialpedagoger på din skola som du kan bolla vidare till om du känner att eleven behöver annat stöd än ditt?
Kram!!
Sussie: Det är jätteintressant att fundera över tycker jag! Och som du ser fick det lååång diskussion på bloggen! :)
Kram!!
Satja: Javisst var det hon skrev BRA! Håller helt med dig! Tror också det är svårt att vara ”barnexpert” utan att ha haft erfarenheten men det är ju inte ovanligt att man som ung och ovetande har massor av ideer om hur man ska göra vilket ju iofs är bra.. :) Har dock en kompis, Linda (som jag tror du träffat), som är expert utan att ha egna barn. Hon tar barn för vad dom är, låter dom vara både glada och ledsna (vilket de aldrig är med henne dock!!) och är extremt proffsig, hon imponerar på mig!
Hör att Kevin och Gustav har ett gemensamt intresse i att skrika också.. :) Hoppas det snart går över för det kan inte vara så lätt att bli så där arg..
Kram!!
Skicka en kommentar