Paris gråter. Frågan är väl varför? För att hon faktiskt kunde dödat en annan människa genom att köra full eller av rädsla för sin fängelsevistelse.. Rättvisan är blind.
När vi ändå talar om knäppskallar har jag en ny kategori människor som bör nämnas. Skulle igår ta ut pengar på nordstan där det finns två bankmater precis brevid varandra. Till dessa fanns då en gemensam kö på ungefär 7 personer. När den ena bankomaten blev ledig kommer en ickeköande person och börjar göra sig klar att ta ut pengar från den. Innan hon hinner sätta i sitt bankkort pekar hennes pojkvän/bror/pallie på kön och säger att hon måste stå i kö (heder åt dig gosse) och tjejen säger då "men det är ju två bankomater och bara kö där" och pekar på den andra bankomaten som kön stod närmast. Eftersom bollen inte gick hem fick jag säga till henne att "det förstår du väl att det är gemensam kö till båda, vi står inte här för att vi tycker det är roligt", obegripliga människa! Finns det verkligen normalutvecklade människor som inte förstår sånt här (för man ser och märker av dom med jämna mellanrum) eller vet dom precis vad dom gör, värderar helt enkelt sin egen tid lite högre än dom värderar min och din tid, och hoppas att ingen ska säga till dom? Samma fenomen ALLTID på "föräldrabarntoan" på Åhléns, en liten lokal för mammor, pappor och små barn där det finns skötrum, toalett, amningssoffor, litet kök för att värma mat till barn osv. Toaletten där ska användas av oss som har små barn och trots skyltar om detta finns det
VUXNA och vuxna med vuxna barn som går dit och låter små jättekissnödiga barn (en treåring som vill kissa vill kissa nu, inte sen) stå och hoppa som små kängurur för att klara av kön tills det blir deras tur. Nu kom jag också att tänka på dom människor som inte reser sig upp för behövande på spårvagnen. Jag har STÅTT UPP OCH AMMAT GUSTAV vid flera tillfällen och har hunnit amma färdigt honom utan att någon rest sig och erbjudit mig sin plats. Det är en fin kultur detta. Händer detta utomlands frågar jag er som bor, bott utomlands eller som reser mycket?
Igår var jag på ny medicinutbildning och även där finns en kategori människa som också är värd några rader. De som mitt i denna utubildning hela tiden ställer frågor om sig själv och sin familj. Jag vill inte veta om killen brevid att hans pappa har problem med snoppen eller att killen själv fått "baksmälla av morfin". Snoppappan och hans fru har uppenbarligen missat en bit av uppfostran, nämligen biten om vad man säger och inte säger bland främmande människor. Var gränsen går och, för att låta lite gammeldags, vad som "passar sig" att prata om. En annan tjej berättade om sin egen psykosdiagnos och den ska hon inte skämmas för eller hymla med eller inte ha rätt att prata om (all kärlek till henne och självklart kanske hon har ett jättebehov av att prata om det) men det blir svårhanterligt för föreläsaren och många i gruppen blir obekväma. Kanske deras problem tycker ni men ändå något man måste tänka på, att man ligger lite lågt med vissa saker. Gäller mycket annat också.. Detta tycker jag dessutom är väldigt vanligt! Håller ni inte med?
