Barn och livet

Jag tror mig bli extremt och kanske ovanligt påverkad av unga människors död. Sen en av mina bästa vänner dog på det värsta av sätt när hon bara var 21 år så vet jag first hand vilken extrem ångest det skapas när en ung människa dör. Jag led av fruktansvärd dödsskräck och dödsångest långt efter hennes död och lever fortfarande med det, fast i en mer hanterbar form ju mer tiden går. Jag skriver nu inte om Heath Lodgers död för att jag har en personlig sorg på nåt sätt eller för att det är extra hemskt när en känd människa dör men det finns en sak jag tänkt på som främst riktar sig till er mammor och pappor. I alla tidningar blir nu Lodger citerad för att han enligt aftonbladet sagt "Att få barn förändrar nästan allt. Till det bättre förstås. Jag är mer avslappnad, nästan som om en del av mig har pensionerats. Lugnare, som om jag vore redo att dö. För att jag lever vidare i mitt barn". Finns det NÅGON förälder som tycker detta är ett märkligt uttalande? Tidningarna försöker få det till att han nog tog livet av sig och att detta uttalande skulle ha med en självmordsförklaring att göra. Jag känner verkligen att jag kan relatera till det och för första gången går jag inte och oroar mig för min egen död utan för att nån ska hända GG och det tänker jag dock desto mer på. Den oro, ständiga oro, man har som förälder liknar verkligen inget annat. Har faktiskt träffat mammor som aldrig oroat sig för att något skulle gå fel under graviditeten eller att barnen kan bli allvarligt sjuka (eller ännu värre) men det brukar vara människor som inte tänker så mycket över huvud taget.. Älskar man någon eller något är det väl naturligt att man ibland slås av tanken att det kan försvinna, även för människor som inte varit med om större svek eller förluster av människor tidigare i livet?