onsdag, februari 03, 2010

Ännu mera Sverige och så lite engelska

Är så glad att jag lyckades boka om vår resa till Sverige och nu kan åka några dagar innan vi tänkt! Det hände på en minut nu i eftermiddags och jag sa till tjejen på SAS att jag älskade henne när jag fick veta att det gick att boka om, för bara 800 kronor. Det var kanske lite väl men att visa uppskattning är ju fint. Redan är vi bjudna på lunch och fika hos några av våra bästa vänner i Göteborg och jag ska försöka planera minutiöst för att hinna med allt och alla som jag saknar!

Idag är det stora mötesdagen på jobbet verkar det som. Har möte på möte på möte. Måndagen innebar för övrigt veckans viktigaste möte. Varje gång vi skrivit klart en utredning om en familj vi ska jobba med ska denna presenteras inför de höjdare som beslutar om pengar till vår organisation. Man är inte så himla stor i hatten när man ska presentera en stor rapport med svåra ord på ett språk som bara nästan känns som sitt eget. Men det gick bra! Sådana situationer får mig mycket att fundera över min engelska och jag vill att det ska bli så bra som möjligt... Har haft mycket tankar om språk på sistone och har flera gånger märkt att jag tänkt på engelska. Har tänkt "hur ska jag nu säga detta och detta på engelska" till personer som jag pratar svenska med. Vet inte alls hur det kommer sig. När jag var i Sverige senast pratade jag med en kompis om detta att bo i ett annat land och hela tiden prata sitt andraspråk. Att man kan känna att det är svårt att vara sig själv på ett språk man inte känner sig helt kompis med. Nu känner jag mig så pass hemma i engelskan att jag mer eller mindre aldrig känner att jag inte kan uttrycka det jag vill men att precis kunna formulera en känsla eller veta exakt alla tolkningar av ord är jättesvårt. Det har hänt då och då att jag med all kärlek använt ord som jag fått veta har en annan klang än vad jag trott. Det är bara att kämpa på, våga göra fel och ha människor man kan fråga om hur det ska vara omkring sig. Mycket av de här tankarna tror jag kommer för att jag är så nära att vara helt helt flytande i engelska. När man är långt ifrån helt hemma i ett språk bryr man sig inte om detaljer utan mer om helheten och så var det för mig förrut. Jag ville kunna säga det jag ville så att folk förstod. Nu vill jag ha det perfekt.


Så det var väldigt roligt när jag i en rapport förra veckan skrev om en mamma som var mån om att hennes flicka skulle ha good manors. När jag ju menade att hon skulle ha good manners.


Lite skillnad på herrgårdar och hyfs.. Man lär så länge man lever.


Har ni andra expats samma upplevelser? Har ni också känt er lite "stympade" ibland när ni inte känt att ni kunnat uttrycka precis vad ni ville? Och hur hemma är du i det språk som talas där du bor?

16 kommentarer:

Sussie sa...

Jag är imponerad. Så långt har jag aldrig ens kommit med finskan. Trots att jag bor (och alltid har bott) i ett land där det talas mer finska än svenska.
Jag klarar mig, ingen säljer mig, brukar jag säga.. men inte så mkt mer heller.
Det är märkligt att man i Finland kan leva så isolerat att man inte behöver lära sig finska på allvar förrän i 20-års åldern. Jag lärde mig fisnak först då jag började arbeta i kassan och var tvungen att prata finska.
Nu jobbar jag med reklam på finska.. men är alltid tvungen att ha någon att korrekturläsa finskan.
Så jag är imponerad av att du har kommit så långt med eneglskan. :)

Camilla Toniolo sa...

Jaaaa! Jag känner igen mig!
Jag kommenterade, men det blev så långt så jag la det som ett eget inlägg i min blogg istället.
http://camillatoniolo.blogspot.com/

Helly (Svensk tjej på sicilien) sa...

àh, jag kànner igen mig sà vàl... Fòrst nàr jag var i Australien och hàr àr det ànnu vàrre med italienskan... Tycker fortfarande det àr jobbigt att umgàs i stora grupper nàr alla skriker i mun pà varandra. Blir làtt tyst och gàr undan. Jag som annars brukar vara en person som hòrs och syns vàldigt mycket har plòtsligt blivit den snàlla tysta svenskan. Kànner inte riktigt igen mig i den rollen...

Tack sà mycket fòr tipset till nya àventyrsbloggen :)

Taina sa...

Åh vad härligt att det gick bra! Ja uj ja, vad jag funderar på detta med språk. Men jag är nog som du. Är inte alls rädd för att göra bort mig och "hittar på" egna ord om jag inte hittar det engelska ordet.Som den gången när det stod totalt stilla i skallen och jag sökte ordet transportband (som jag bara hade glömt just vid tillfället) och drog då till med "rubber road"!! Och de fattade!!! Hahahaha, vad vi skrattade. Det blir ju faktiskt lite kul.

Lite svårt hade jag hos Dr Underifrån.Har ingen aning om vad vissa "delar" heter och skulle givetvis ha läst på innan, men han var så gullig och visade på en stor tala vad han pratade om för denna stackars svenska/finska kvinna!


KRAMAR!!!

Millan sa...

Ja jag kanner igen mig precis! Jag kanenr ibland att jag sager saker pa ett satt som missuppfattas pagrund av hur jag uttrycker det snarare an pa grund av de ord jag anvander. Det jobbiga ar att jag nu efter 11 som utlandssvensk kanner att jag inte ar hundra pa svenskan langre heller... Jag tappar bort ord och skulle verkligen inte kunna skriva ett affarsbrev pa svenska langre.
kram

Camilla Toniolo sa...

Ah, jag glömde ju en av de viktigaste grejerna: Att skämta är ju hopplöst pa främmande sprak! Minns en gang da jag direktöversatte en fräckis fran svenska till tyska. Det blev liksom inte sa lyckat......

Annika sa...

"Det blir att glömma svenskan, och aldrig lära sig engelskan på riktigt" som en finlandssvensk Närpesbo som jobbade i NYC sa en gång.
Däri ligger det mycket sanning. För hur duktiga vi än blir på engelska så kommer vi aldrig ända fram, och sen förlorar säkert svenskan lite på kuppen också. Man är inte längre a jour med ord och uttryck.
Efter 17 år på heltid i USA kan jag säga att engelskan flyter som den ska, men aldrig, o aldrig, att den blir totalt flytande. Just i samband med skämtande etc känner man med all önskbar tydlighet att man inte når ända fram. DET är inte så roligt...
Jag är mer hemma i svenskan, än idag, än jag är i engelskan.
Och ändå är min engelska som ett vatten...
Men nyanserna, de där fina...nej, de kan man glömma...

Så, jag tror att den utvandrade finlandsvensken hade en poäng i det han sa en ggn för länge sen då han skulle tjäna butler på Manhattan...

Saltistjejen sa...

Oj vad jag känner igen mig!
Det ÄR annorlunda att prata ett annat språk som inte är ens första. Man kan bli suveränt duktig MEN det kommer ändå alltid fattas vissa saker. Iallafall för mig. Nu ÄR jag ju INTE suveränt duktig på engelskan inte als. Men jag tycker det går bra. Jag änker t o m på engelska jag också ibland och jag tycker i vissa falla tt det är enklare att hitta engelska fomuleringar eller ord än svenska. Så jo min svenska har blivit sämre. Iallafall den talade. tyvärr. Men som du besrkiver så är det just NYANSERNA i språket som är svårt. Att tio ord som enligt lexikonet betyder "samma sak" inte alls beskriver samma känsla eller fenomen för en med språket som modersmål gör att det är svårt. Engelskan är dessutom ett mycket "rikare" språk jmfrt med svenskan. medn många fler synonymer vilktet gör det ännu knepigare.
Men man måste som du säger våga testa och våga göra fel. Jag umgås dessutom mycket med icke-amerikaner och icke-engelsmän både privat o på jobbet vilket i vissa sammanhang är bättre och i andra sämre.
Duktigt att du klarade presentationen så bra också!
Sådant känns alltid annorlunda när man gör på ett främande språk.
KRAM!

Cecilia/svengland sa...

Efter ca 18 år här i England känner jag mig väldigt hemma med engelskan och den flyter på utan att man behöver tänka liksom! Men visst händer det ofta att jag inte kan hitta rätt ord och hittar ofta på lite egna och får ibland fråga om vad saker betyder! Men visst tar svenskan lite stryk, speciellt ord som man inte använder speciellt ofta, och som någon sa innan, utryck som är poppis just nu! Där hänger man ju inte riktigt med ibland...

heffamamman sa...

Jag kämpar och svettas varje vecka med min dåliga finska. Uppe i Österbotten klarar man sig bra med bara svenska. Men här i södra Finland är nog de bristande språkkunskaperna ett stort handikapp. Därför var det så befriande då vi flyttade till Holland. Det var faktiskt en lättnad att slippa tala ett enda ord finska. När vi dessutom märkte att precis alla talade jättebra engelska i södra Holland, så blev vi ännu gladare.

Nu har vi varit tillbaka i finskasmeten i drygt fyra år och språkgrodorna slåss ännu om att få hoppa ut ur munnen på mig. Håhåjaja, säger jag bara. Då har jag aldrig haft problem med att lära mig andra språk. Tvärtom så hade jag fina vitsord i både engelska och tyska. Men det finska språket är en hel grammatikalisk vetenskap att lära sig om man har helt svenskspråkiga rötter. Jag borde jobba minst ett år på ett helfinskt dagis för att bota min finskaångest. Återstår att se om den tanken blir till verklighet nångång... Ca 20 procent av befolkningen på vår ort här har svenska som modersmål, jämfört med 90 procent i vår gamla hemkommun uppe i Österbotten.

Det blev mycket babbel igen. Din engelska är säkert högst charming indeed. :) Heja SAS annars! Vad bra att de också kan vara snälla ibland. :) Kram

Jenny sa...

Jag känner igen det där och får väl erkänna att efter knappt 14 år här, så blir det lite svengelskt ibland; vissa ord och uttryck finns liksom bara på engelska, eller jag tycker de låter konstiga att direktöversätta. Men det lustiga är att jag räknar t.ex. ALLTID på svenska, alldeles oavsett om jag gör det i ett engelsktalande sammanhang. Skriva engelska går ju för det mesta bra (det finns ju stavningsprogram, ha ha), men att t.ex. rimma och sånt, det kan jag inte för mitt liv göra på engelska. Där tar liksom djupet eller nyanserna slut och jag tror att det nog alltid kommer att vara så, på gott och ont. Kram!

Satja sa...

Såg du att Gunnar vann bloggpriset?Jag är så glad för hans skull. Han är så duktig på att skriva och han har världens bästa personlighet.

Anna, Fair and True sa...

Jag känner mig ganska säker på engelskan, särskilt eftersom jag bott där fyra år och sedan jobbat på en engelsktalande arbetsplats i över fyra av 7 yrkesverksamma år. Eftersom jag pluggade på engelska (i England) så är jag nästan bättre på att skriva jobbengelska än jobbsvenska så att säga. Sedan skulle jag önska att jag inte hade svensk brytning när jag pratar (har någon slags blandning av svensk-engelsk-amerikansk brytning) men man kan inte få allt! Sedan är det såklart vissa saker jag inte kan, t ex vissa uttryck och skämt som jag ändå kan missa ibland. Och jag använder dem ju inte själv så ofta även om jag förstår om en kollega snackar om något. Det är ganska mycket skämt och jargong på jobbet vilket är kul.

Sedan vad gäller svenskan tycker jag att jag blir mer osäker men samtidigt mer medveten på svenskan. Det vill säga jag måste tänka till ibland, "säger man så på svenska?" men samtidigt tycker jag det är viktigt att det blir rätt så jag tänker mycket på språket och då blir jag bättre på något sätt. Om du förstår vad jag menar :)

Men när jag fortfarande utomlands så var det ju lite annorlunda förstås. Ibland stod det liksom bara still, "vad heter det?!", och ibland är man bara lat och stoppar in det engelska ordet.

Men du, tror säkert du är jättebra på engelska och att presentationen gick superbra!

Eva Henriksson sa...

Å vad det måste vara skönt när man kan vara nöjd med något svårt.
Du är verkligen duktig. Det här måste vara tröttsamt periodvis och ta upp mycket tankeverksamhet.
Hur har bananodlaren det med språk och nyanser. Har han alltid talat engelska?(+något annat språk)

Anonym sa...

lasa hela bloggen, ganska bra

isflaket sa...

Känner igen mig i din beskrivning helt klart! Hade en fas liknande den Helly beskriver, men den kom jag över ju bättre jag blev till språket (det ena ska sägas, då det ju är två olika språk som gäller här). Nu är jag just där, att jag verkligen kan språket, men saknar det där lilla extra för att det ska bli perfekt. Det känns nästan värre än när man var lite sämre, men tror iofs att det är en bra sak att man blir med medveten om det man säger, och hur.
Sedan kan jag verkligen känna av det att jag tappar svenskan. Jag pratar bara svenska med sonen och det enda jag läser och skriver svenska är via bloggarna. Jag får inte alls tiden (och internetteknik) till att vara lika flitig som Annika och andra som lyssnar på svensk radio, musik, ser svensk TV osv. Det märks speciellt när jag ska prata lite mer avancerat - om något som jag inte brukar prata om. Som nu när jag ska prata med min pappa om vårdnadstvisten och alla termer omkring detta med domstolar och grejer. Det är ju helt vanliga ord, men jag kommer inte ihåg vad de heter... *suck*