Ännu mera Sverige och så lite engelska

Är så glad att jag lyckades boka om vår resa till Sverige och nu kan åka några dagar innan vi tänkt! Det hände på en minut nu i eftermiddags och jag sa till tjejen på SAS att jag älskade henne när jag fick veta att det gick att boka om, för bara 800 kronor. Det var kanske lite väl men att visa uppskattning är ju fint. Redan är vi bjudna på lunch och fika hos några av våra bästa vänner i Göteborg och jag ska försöka planera minutiöst för att hinna med allt och alla som jag saknar!

Idag är det stora mötesdagen på jobbet verkar det som. Har möte på möte på möte. Måndagen innebar för övrigt veckans viktigaste möte. Varje gång vi skrivit klart en utredning om en familj vi ska jobba med ska denna presenteras inför de höjdare som beslutar om pengar till vår organisation. Man är inte så himla stor i hatten när man ska presentera en stor rapport med svåra ord på ett språk som bara nästan känns som sitt eget. Men det gick bra! Sådana situationer får mig mycket att fundera över min engelska och jag vill att det ska bli så bra som möjligt... Har haft mycket tankar om språk på sistone och har flera gånger märkt att jag tänkt på engelska. Har tänkt "hur ska jag nu säga detta och detta på engelska" till personer som jag pratar svenska med. Vet inte alls hur det kommer sig. När jag var i Sverige senast pratade jag med en kompis om detta att bo i ett annat land och hela tiden prata sitt andraspråk. Att man kan känna att det är svårt att vara sig själv på ett språk man inte känner sig helt kompis med. Nu känner jag mig så pass hemma i engelskan att jag mer eller mindre aldrig känner att jag inte kan uttrycka det jag vill men att precis kunna formulera en känsla eller veta exakt alla tolkningar av ord är jättesvårt. Det har hänt då och då att jag med all kärlek använt ord som jag fått veta har en annan klang än vad jag trott. Det är bara att kämpa på, våga göra fel och ha människor man kan fråga om hur det ska vara omkring sig. Mycket av de här tankarna tror jag kommer för att jag är så nära att vara helt helt flytande i engelska. När man är långt ifrån helt hemma i ett språk bryr man sig inte om detaljer utan mer om helheten och så var det för mig förrut. Jag ville kunna säga det jag ville så att folk förstod. Nu vill jag ha det perfekt.


Så det var väldigt roligt när jag i en rapport förra veckan skrev om en mamma som var mån om att hennes flicka skulle ha good manors. När jag ju menade att hon skulle ha good manners.


Lite skillnad på herrgårdar och hyfs.. Man lär så länge man lever.


Har ni andra expats samma upplevelser? Har ni också känt er lite "stympade" ibland när ni inte känt att ni kunnat uttrycka precis vad ni ville? Och hur hemma är du i det språk som talas där du bor?