Pratade med en vän om empati för några veckor sen. Hon menade att hon har nog med sitt liv och med att ta hand om sitt välmående för att kunna tänka så väldigt mycket på andras elände. Vill inte få henne att låta kall, för det är det sista hon är, men hon menar att hon sätter sin hälsa före att tänka på andra som lider om det är på bekostnad av hennes hälsa / välmående. För mig är det inte alls så! Jag tror stenhårt på att man måste ta hand om sig själv först för att bra kunna hjälpa andra men när hemska saker händer påverkar det VERKLIGEN mig, även om det inte har en direkt påverkar på mitt liv. Och så tycker jag det ska vara! Jag förstår inte hur man kan läsa om död och elände och inte ta till sig det av anledningen att det är ju deras sorg och om jag tänker för mycket på det kommer ju jag också må dåligt och det finns ingen anledning. Min vän sa nåt i stil med (när vi pratade om en specifik sak vi läste om i tidningen, om en bebis som var döende) att "det är fruktansvärt MEN det är deras sorg, jag har ju mitt liv att tänka på".
Inga men, tycker jag! Det är vidrigt och jag lider med dom. PUNKT. Det får gärna påverka mitt liv, det SKA påverka människor att läsa om hemskheter, tycker jag!
Om det är så att man själv genomgår något hemskt tycker jag resonnemanget är rimligt, att man har nog med sin sorg för att ta in för mycket av det som händer omkring en men friska välfungerande människor som lever ett gott liv ska väl ha mer empati än att man skakar av sig allt som inte har med en själv att göra?
Vill gärna veta vad ni tänker om detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar