Sedan Tage Danielssons död 1985 har marknadens värdenihilism byggt om vårt samhälle. I tv-programmet Hundra Höjdare valde de hyllade komikergrabbarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson vår tids festligaste ögonblick. De visade oss bland annat ett filmklipp där en rysk gruvarbetare stupfull raglade omkring ackompanjerad av deras kommentarer och skratt. För oss med Danielssons referensramar kvar i hjärnbarken är det sjukt äckligt när det offentliga rågarvet riktas nedåt för att exploatera utsatta människor som komiska objekt utan värme eller engagemang. Mobbningen av de misslyckade, felklädda, fula, fattiga och konstiga och det åtföljande cyniska amoraliska gnäggandet, har alltid hörts i det privata umgänget. I dag har det släppts ut i offentligheten som legitim underhållning i kampen om tittar- och läsarsiffror. Att de sköna grabbarna också ville att vi skulle garva åt att Göran Persson på ett lumparfoto var så ful, kan jämföras med Danielssons vilja till verklig kommunikation med makten.
Härligt att höra om Tage. Härligt också att det inte bara är jag som tycker att Fredrik och Filip håller på med extremt ful underhållning. Folk älskar deras bok (böcker) och det skrattas och skrålas åt kortsint och elak "humor".
Självklart ska man alltid vara så snäll som jag tror att Tage alltid var. Men jag undrar om folk då, för 20 år sen, levde så litet som folk gör nu. Folk lever nu i sin lilla lilla stad och även om dom bor i en stor stad väljer de ut en del de gillar och är bara där. Är där med människor som är precis som dom och väljer bort alla som är annorlunda. Det gör såklart att vi inte vet så mycket om varandra och inte vet nåt om varandra. Utifrån okunskapen ger vi varandra egenskaper, sällan vänliga. De andra är störiga, slarviga, slösiga och korkade.vSå det är svårt att alltid vara snäll och tjosan. Det är svårt att alltid skriva klämmiga glada blogginlägg om barnet, vädret och middagen. Och jag älskar att jag kan blanda i min blogg. Jag kan vilket jag gör HÄR OCH NU, be er om tips på en bra facial scrub för jag är i behov av en. Sen kan jag skriva om nåt annat, nåt lite större och sen kan jag visa en bild på middagen.
Alla människor behöver en väckarklocka ibland. En klocka som ringer när verkligheten kallar. Oj, här kommer den! Och den ringer!!
Låt den ringa lite. Tills alla hört den.
Riiiiiiiiing!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar