Karlavagnen om att våga be om hjälp som sagt. Om att många människor hellre dör än att be om hjälp. Vänner till människor som tagit sina liv ringde in och berättade om vännerna och hur de själva hanterat vännernas hemska död. När min vän tog sitt liv fick jag tröstande ord i massor! Någon menade att jag skulle finna tröst i att det ju var detta hon ville. Det är vänligt menat men just det var ingen tröst alls. Man ska inte vara 21 år och vilja dö. Vara 21 år och själv göra så man dör när man verkligen har ett helt liv kvar. Tänker jätteofta på när M ringde mig, grät och berättade. Tänker på hur jag sprang över gatan och att jag utanför Ls lägenhet hörde illvrål. Poliserna frågade mig om jag letade efter mina vänner och visade mig vart de stod. A sa att jag skulle nypa henne så hon vaknade och vi satt flera timmar med ett psykteam den natten. Får rysningar bara jag tänker på det. Det är en märklig sak att ha gått igenom med människor, något man aldrig vill eller ska glömma! Och det är verkligen vidrigt hur det händer människor hela hela tiden. Barn i Sverige verkar må sämre än nånsin och varje år tar två svenska barn under 9 år sina liv. Dessutom tror läkare och forskare att många dödsfall bland barn som bedöms som olyckor i själva verket är självmord. Det är äkta ångest att tänka på! Det är lätt att känna att det ju aldrig skulle hända mitt barn som har det så bra men barn kan ju råka ut för alla möjliga hemskheter som gör dom deprimerade och dessutom kan ju psykiska sjukdomar drabba vem som helst. Man får lära sig vara uppmärksam på tecken kanske? Men det är inte lätt att se och säkert inte lätt att vilja se!
Ni som jobbar/jobbat med barn, har ni märkt av att barn verkar må sämre nu än tidigare? Hur jobbar man med det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar