Jag läste en artikel om en kvinna om twittrat sig genom sin förlossning. Hon hade alltså via sin mobil laddat upp små meddelande om hur förlossningen gick under tiden hon var på BB. Fotbollsfrun gillar idén och menar att ”Med mobilen i näven kanske man inte tänker lika mycket på att röven exploderar.”
Förlåt alla ni som inte ännu fött barn och som nu lär er lite mer om hur det kan bli men det är så vansinnigt roligt skrivet att jag ligger dubbel över skrivbordet här på kontoret. Tala om igenkänningskomik och en typ av skämt som verkligen förenar oss supermorsor som ägnat var dag sen den dagen barnen så lätt och smidigt ploppat ur en för liten öppning åt att sätta barnet före allt och som både älskat villkorslöst och vansinnesskällt på underverken. Vi har lärt oss allt om hungriga små, trotsiga lite äldre och säkert urgulligt jättejobbiga pubertalisar. Vi har lärt oss leva med dumma kommentarer. Min bästa/värsta är en kompis kommentar till min då tvåochetthalvtåring och lydde “var nu inte så egoistisk, Gustav” när han var ledsen för att han inte fick leka med en enda leksak (obs, leksak) i hela vännens hus. För det var ju inte hans saker. Han var så ovälkommen dit jag kom med honom och jag trodde det skulle vara en självklarhet att ha med honom, för det är det i alla andra sammanhang jag umgås i. Jag visste inget annat. Barn får liksom alltid vara med, tycker jag och nästan alla mina vänner. Småbarn har ingen förståelse för "andras, inte din" eller "tittaleksakdufårinteröradenförstårduväl" och man gör situationen hundra gånger värre genom att döma ett barn som reagerar helt normalt utifrån sin förståelse. Barn förstår inte, de känner. Och jag, mamman, varghonan, blir jätteledsen för evigt. Kulturkrock, totalt! Men man lär sig... Med såna människor kan jag känna sån stark längtan tills dagen de får egna barn. Det blir liksom lite paybacktime då, tänker jag. Fast jag ska inte säga nåt. Nejnej, följande är min master plan. Jag ska alltid få barn att känna sig välkomna och fan alltid ha kritor och träklossar hemma som barn på besök kan roa sig med. Jag ska ha FINGERFÄRG! Jag ska alltid ha sockerfri riktig juice och frukt i jävla bitar hemma och så kan ni sitta där och ångra att ni var såna loppor mot mig. Hämnd rules. Smart va? :)
Vad mycket det finns jag blivit arg på egentligen, gällande beteende mot Gustav. Inte många människor alls, men få har gjort mycket kan man säga. I Kenya kunde familjen där glatt konstatera att “Gustav is a very active boy”. I Sverige hos mormor och morfar, där det råder konstant socker- och adrenalinchock och allt beteende är okej och gulligt är Gustav a very hyperactive boy. Det finns många att testa gränserna på och det finns många gränser att testa. Men det forstår ju de flesta.
Hatten av till er “de flesta”! Och grattis till mina goda vänner Fiona och Zoey som fött små augustibarn i veckan, en Rory och en Imogen Mya blev det. Hurra för er!
Förlåt alla ni som inte ännu fött barn och som nu lär er lite mer om hur det kan bli men det är så vansinnigt roligt skrivet att jag ligger dubbel över skrivbordet här på kontoret. Tala om igenkänningskomik och en typ av skämt som verkligen förenar oss supermorsor som ägnat var dag sen den dagen barnen så lätt och smidigt ploppat ur en för liten öppning åt att sätta barnet före allt och som både älskat villkorslöst och vansinnesskällt på underverken. Vi har lärt oss allt om hungriga små, trotsiga lite äldre och säkert urgulligt jättejobbiga pubertalisar. Vi har lärt oss leva med dumma kommentarer. Min bästa/värsta är en kompis kommentar till min då tvåochetthalvtåring och lydde “var nu inte så egoistisk, Gustav” när han var ledsen för att han inte fick leka med en enda leksak (obs, leksak) i hela vännens hus. För det var ju inte hans saker. Han var så ovälkommen dit jag kom med honom och jag trodde det skulle vara en självklarhet att ha med honom, för det är det i alla andra sammanhang jag umgås i. Jag visste inget annat. Barn får liksom alltid vara med, tycker jag och nästan alla mina vänner. Småbarn har ingen förståelse för "andras, inte din" eller "tittaleksakdufårinteröradenförstårduväl" och man gör situationen hundra gånger värre genom att döma ett barn som reagerar helt normalt utifrån sin förståelse. Barn förstår inte, de känner. Och jag, mamman, varghonan, blir jätteledsen för evigt. Kulturkrock, totalt! Men man lär sig... Med såna människor kan jag känna sån stark längtan tills dagen de får egna barn. Det blir liksom lite paybacktime då, tänker jag. Fast jag ska inte säga nåt. Nejnej, följande är min master plan. Jag ska alltid få barn att känna sig välkomna och fan alltid ha kritor och träklossar hemma som barn på besök kan roa sig med. Jag ska ha FINGERFÄRG! Jag ska alltid ha sockerfri riktig juice och frukt i jävla bitar hemma och så kan ni sitta där och ångra att ni var såna loppor mot mig. Hämnd rules. Smart va? :)
Vad mycket det finns jag blivit arg på egentligen, gällande beteende mot Gustav. Inte många människor alls, men få har gjort mycket kan man säga. I Kenya kunde familjen där glatt konstatera att “Gustav is a very active boy”. I Sverige hos mormor och morfar, där det råder konstant socker- och adrenalinchock och allt beteende är okej och gulligt är Gustav a very hyperactive boy. Det finns många att testa gränserna på och det finns många gränser att testa. Men det forstår ju de flesta.
Hatten av till er “de flesta”! Och grattis till mina goda vänner Fiona och Zoey som fött små augustibarn i veckan, en Rory och en Imogen Mya blev det. Hurra för er!
12 kommentarer:
Hahahahahahahahahaaaaaaaaaa! Jag kan knappt andas " Röven exploderar "!!! Ungefär så beskrev jag för min dotter att det kändes när hon skulle ut. Det kändes ju som om någon slängt en bomb mellan benen på mig och jag var övertygad om att det var ett enda stort hål kvar efter att hon kom ut! Nu vill hon aldrig skaffa barn. Eller så ska hon vara nersövd. Varför ska man hymla. Typ.
Heja alla supermorsor. Jag har ALLTID papper och en massa jävla pysselgrejer hemma så barnen kan vara aktiva. Så det så!
Välkommen hit med Gustav! Han får gärna träffa vår Pippi Longstocking!
Kram kram
Och jag säger Heja dej! :) Din master plan är kanonbra!
Äsch det brukar inte vara några problem med att ha andras barn hemma hos mig. Katten gömmer sig och sedan ordnar sig resten.
Däremot ska jag nog börja med att återigen ha kritor och något litet block i väskan eller ballonger när jag är ute och reser. Man träffar alltid på uttråkade barn och trötta föräldrar. Eller Batman och Princess plåster i första förbandslådan i bilen - lite TLC om omlyckan skulle vara framme.
Här finns Barbiedockor och barnböcker. Och så har vi alltid papper och pennor hemma, även om det inte är så mycket färg på dem. Hopprep har vi också. Och så finns alltid utekatterna att jaga, innekatterna gömmer sig. Och så kan man alltid ta en sväng till supermarketen och skaffa lite kritor och bollar och annat nyttigt.
Fast samtidigt tycker jag att barnen ska lära sig vara försiktiga med saker, lära sig det där med samspelet med andra människor, att - bara för att hitta på något - jag skulle bli ledsen om bollen river ner och krossar alla mina kristallvaser (haha som jag inte har) så det är bättre att bolla i det rummet i stället för det. Osv. För DET tycker jag att det verkar som om många föräldrar inte gör, alltså lär barnen att ta hänsyn utan det är bara jag, jag, jag. För att barn leker och hörs osv stämmer, och det ska de få göra. Men precis som med allt annat finns det gränser. Jag fick t.ex. inte bolla mot grannens vägg efter kl x, inte stå med skor på sätet på bussen och annat, men sånt gäller inte alls i dag? Min tanke med det är att barnen måste lära sig samspela med andra för att de som vuxna ska kunna fungera i ett sammanhang med andra människor.
Men i Sverige är det livsfarligt att säga någonting till andras barn eller deras föräldrar, för då fattar man ingenting, typ. Och då menar jag extremsituationer, inte att barn skrattar och gråter och skriker till och springer och leker och har sig. Utan just när det går för långt.
Fattar du vad jag menar?
Kram!
Jag hajar precis Marianne. Fast jag tror inte att Emmama är en curlande morsa. Tur är nog det för sådana finns det massor av.
NOG OM DETTA IKVÄLL är det SKOLDANS - GET YE GLADRAGS ON GUSTAV!!!
Taina: Jamen visst ar det helt galet roligt!!! Jag minns endast att det gjorde sa javla ont att jag var paralyserad, vande och vred mig och nop Mwaniki. Schysst. Men det kunde han gott ha. Bra att du forbereder din dotter, till mig sa alla att det ar ju ingentiiiiiing att foda barn. TACK. ;) Ah vad vi vill komma nu! :)
Kram!
Traningslyckan: Jag veeeet, sa nojd med den! :D Kram!
Karlavagnen: Med den installningen blir det inga problem, précis sa menar jag ocksa. Harligt att lasa o matt ha med en liten grej till trotta barn pa resor, det sager mycket om dig tycker jag!! Kram!
Marianne: Underbar lasning! Jag tror generellt att man som mamma ar kanslig mot kritik om sina barn och det kan jag sjalv VERKLIGEN vara. Jag har verkligen blivit sarad nagra ggr och tyckt att det sagt saker som varken jag eller Gustav fortjanade. Det ar ju lite av bakgrunden till detta inlagget, ren bitterhet over det.. Men jag marker i mitt jobb att manga barn helt saknar granser (pga bristande foraldraskap) och foraldrar blir generellt rosenrasande for valmenande tips och rad om hur de kan hantera barn. MEN, sana barn/familjer ska inte blandas ihop med vanliga barn med normalbeteenden, tycker jag. Och jag tycker ofta att vuxna inte tanker pa hur deras beteenden bara gor ett daligt beteende varre. Beteenden (nja, det finns sakert undantag) som inte ar valdsamma kan mycket framgangsrikt ignoreras och sa leder man uppmarksamheten till nat annat. Tex, ett barn som spelar over eller gor nat bara for att testa en grupp vuxna behover inte bemotas med att tio vuxna staller sig med armarna I kors och sager att de ska tvatta hans mun med tval och minsann ska han inte fa godis heller och blabla utan man kan saga “namen kolla en fagel” aven om det inte finns nan eller fraga om han vill hjalpa till att hamta nat fran garaget eller nat. Det ar inte att godkanna ett beteende utan att vagleda ratt och ge barnet det som barn alskar mest – uppmarksamhet! Vissa beteenden kan bemotas pa andra satt, med time out, borttagen veckopeng osv osv, det ska vara nat som biter givetvis.
Bolla med bollar mot kristallvaser ar ju ett san sak som ingen foralder tycker ar okej… och havdar man att man tycker det ar okej ar nog mer for att provocera.. Vara forsiktig, schysst mot andra och visa hansyn ar det viktigaste av allt, sjalvklarheter det ocksa, ingen sager emot. Gustav far aldrig leka med bollar inomhus, aldrig.. Det ar en uteleksak nar man bor I lagenhet, tycker jag. ALL respekt Marianne, du ar en av de klokaste bloggare jag kanner men jag vet inte om du laste mig fel for jag menade inget annat an det du skriver.
Karlavagnen: Tack! Nej, jag tycker inte att jag curlar. Jag har tom ganska nyligen fatt hora att jag kan vara onodigt strang.. Och da inte bara fran Gustav, HAHA! Men trearingar som tror de ager varlden behover sma uppvaknanden da och da.. :) Rapport om skoldansen kommer snarast mojligt! Trevlig helg nu!
Jaa, ibland önskar man att "vissa" ska få igen på något sätt och riktigt rejält dessutom hehehe! Din masterplan låter liiite för snäll haha, kan du inte börja med ett -Nono! Inte röra Gustav grejer, de är bara hans! *Ler*
Att andra ska få säga ett bestämt
-Nej till ett barn som inte är det egna och det gör ngt fel, tycker jag är självklart. Om det inrymmer kärlek och värme också.
Hoppas att Gustav har en helt underbar kväll :D.
Ewa: Jamen visst är det så.. :) Jag är så hiiiimla snäll förstår du, därför är planen lika snäll, mohahaha. :D Jag gillar tanken att barn är ALLAS och att man absolut ska hjälpas åt att uppfostra barn! Det tycker ju folk dock vääldigt olika om.. Kram!
Ojoj, nu blev jag nervös inför vårt endast andra barnbesök i PR - Saltis lilla ELla... Jag hoppas att vi har ett barnvänligt hem!! Men jag tror nog att vi kan ta hand om även små gäster. Vi har frukt och juice hemma. Fingerfärg har vi inte, men strandleksaker, badanka och badgrodor, + stora ytor att springa / krypa runt på :-)
(att vi har en megastor spegel lutad mot väggen i vardagsrummet är INTE VÅRT val och jag är livrädd, oavsett om det handlar om vuxna, barn eller jordbävningar)
Jag förstår att det är mycket sårande för en förälder när folk inte har förståelse för små barn - det är ju en direkt kritik och elakhet mot föräldern själv. Jag hoppas att jag får bli en supermorsa en dag...
Kram!
Petchie: Det tvekar jag inte en sekund på, det kommer bli jättebra! :) Den där spegeln kommer nog Saltis ha mardrömmar om nu om hon läser detta.. ;)
Ja det är faktiskt ett riktigt slag i magen när det känns som om folk inte vet alls vad de pratar om. Det innebär INTE att man inte får säga till Gustav när han beter sig illa, det är fritt fram. Barn är allas ansvar tycker jag och ser man nåt galet ska man säga till. Det är ju dock så att var man tycker är galet varierar och det är där det blir trubbel.. :) Kram och trevlig PR-helg!
Nej, jag tror inte jag läste dig fel, det jag skrev var inte för att säga emot dig på något sätt. Det var mer att jag kom att tänka på de där extremsituationerna, och med dig kan man prata om saker, så det var mer därför jag tog upp det. För sånt kan man normalt inte prata med föräldrar om!
Det är jättebra när man kan avleda barn, det är precis det de vill ibland. Minns en gång när jag knäckte extra som servitris. Det var ett bröllop och ett gäng (cirka tio) barn med. SJÄLVKLART inte kul att sitta still vid ett matbord och konversera. Så de sprang runt, runt, runt och stojade. Så fort jag hann tog jag ungarna och bjöd på saft vid ett bord längre bort och läste saga för dem. Det var precis vad de ville sent på kvällen. Sitta ner och få lite ro. Föräldrarna blev tvungna att åka hem strax efter det : D
Jag är också mycket för tanken på att det är VÅRA barn, barnen är ju framtiden. Så jag brukar aldrig (jamen nån gång har jag säkert gjort fel) "vara dum" utan försöka säga till som om det var mina barn om du fattar vad jag menar. Men det ska man akta sig för, i alla fall i Stockholm!
Sen är det ju det där med att alla tycker olika om var gränserna ska gå. Men jag tror nog att jag är ganska vanlig eller hur man ska säga.
Nu är jag för trött, det blir bara babbel!
KRAM!
Jag är rädd för att jag säkert varit som kompisen du blev sårad på - helt enkelt för att jag inte förstod mig på barn, och inte var så intresserad heller. Hemskt att säga, men det var först då jag fick barn som mina ögon öppnades s.a.s. Tycker Marianne verkligen formulerar det bra. Vi var nyss hos en av mina allra käraste vänner. HOn har inte barn och en ny fin vit soffa....hon sa till Daniel på ett fint sätt att han måste tvätta händerna innan han går dit etc. Helt förståeligt, men jag var på helspänn hela tiden för dendär jäkla soffan, för man vet ju hur lätt och snabbt där kan finnas alla möjliga underliga "hälsningar" efter en 3-åring...
Förresten - helt underbart foto detta! kramar!
Skicka en kommentar