Nu pratar P1´s "kropp och själ" om det dåliga psykiska måendet som blivit så vanligt senaste åren. Detta funderar jag jättemycket på och funderar över orsaken till det.
Vad tror ni? Är kraven på oss så höga att vi inte orkar med eller har vi haft det "för bra" så länge att vi reagerar väldigt starkt på saker som kanske borde vara hanterbara?
Min fråga låter som om jag lutar åt det andra alternativet och det är inte meningen för så är det inte! Jag står verkligen mitt emellan och undrar vad det är som händer med oss...
3 kommentarer:
Vi har o har haft det väldigt bra för länge. Det märks på mitt jobb, kunder som reagerar helt hysteriskt för att en skruv saknas till deras bokhylla, då har man levt skyddat alldeles för länge. Folk tål inte minsta motgång.
Jag tror att kraven på oss är jättehöga, inte minst från oss själva. Vi ska ha allt, duktiga barn, hög lön, karriär, fint hus, drösvis med vänner vi ska träna och vara trimmade. Men vi är ju alla olika vi har ju olika förutsättningar. Det är viktigt att man ska bry sig om sig själv inte glänsa för andra.
Håller med Pernilla. Men jag tror att om vi SLUTAR att gemföra oss med andra HELA tiden så mår vi bättre. Har sett så många människor i mitt liv som inte har varken utbildning eller så mycket materiellt och är tusen gånger lyckligare än många av oss. Här ser man så många olyckliga människor som blir bittra till slut om dem inte umgås med någon stark själ som kan försöka lyfta upp dem. Gemförelserna började ju redan på öppna fsk, vem lagar sin barn mat själv, vem har tappat sina mamma kilo, vem har snyggast skötväska osv..... Vem är det som sätter upp normen på hur man ska leva. Tror inte att hela livet går ut på att prestera och visa sig duktig hela tiden, för då kan man ju börja undra för VEM gör man alla dessa saker! och jag ÄLSKAR alla mammor som inte är såå himla perfekta och som vågar erkänna att dem känner sig misslyckade, ledsna, otillräckliga, svaga,osexiga osv...det är mod för mig,
Skicka en kommentar