På jobbet har vi ett antal postrar uppsatta. Postrar (eller vad man nu säger, posters kanske) från Safer Scotland som är en myndighet som på olika sätt arbetar med att göra Skottland till ett tryggare ställe samt med att stödja människor som har någon typ av bekymmer. Deras senaste kampanj handlar om hur viktigt det är att upptäcka barn som är "at risk", utsatta. Jag tycker denna kampanjen är jättebra och bilderna kryper under skinnet på mig, inte minst den med den lilla pojken lite längre upp.Och som kampanjen säger är det inte alltid så lätt att upptäcka utsatta barn men man kan försöka tänka på att de stökigaste barnen kanske är stökiga för att de försöker uttrycka ett behov som inte uppfylls hemma / i skolan. Och såna barn ska inte gömmas undan eller suckas åt!
5 kommentarer:
Verkligen bra planscher (som man kanske inte säger längre på svenska?), hoppas att kampanjen får upp ögonen på folk.
Jag jobbade på dagis som vikarie under studietiden och kommer ihåg en riktigt stökig liten pojken som den ordinarie personalen var sååå trött på. Jag fick dock bra kontakt med honom genom att PRATA med honom istället för att bara SKÄLLA på honom alltid. Och det viktigaste, att sitta ner och prata med honom på hans nivå och inte uppifrån... Jag kan dock förstå att det var lättare att komma in några ggr i månaden, fräsch student istället för utarbetad förskollärare men kollegorna blev imponerad när jag fick KRAMAR av den lille killen!! Jag tror att han behövde positiv uppmärksamhet och det kunde jag ge honom!
Ojoj, jag kan visst inte uttrycka mig korrekt på svenska längre, det ska så klart vara pojke och inte pojken, imponerade och inte imponerad... skriver som en utlänning*, ha ha ;-)
*) och det är jag ju men inte i Sverige...
Helt rätt, man måste anstränga sig för att hitta de barn som behöver stöd och hjälp! Det är bara genom att hjälpa dem vi kan få ett bättre samhälle i framtiden.
Petra H: ALL heder at dig som tog dig an den pojken! Bra att de uppskattade det och inte blev provocerade, det har jag sett hända nämligen..
Marianne: Precis så där känner jag också!
Skicka en kommentar