Fingeravtryck och provokationer

Sedan ett gäng år tillbaka har jag ett fadderbarn i Togo som jag sponsrar. Det leder inte till att världen förändras eller till en radikal förbättring för Togo såklart men det är ett bra sätt att ha kontakt med någon som lever nånannanstans. Det finns så många människor som bara vet hur människor som är som de själva och lever som de själva har det och då blir ens världsbild kapad. Hade jag varit Kung Emma eller Statsminister Emma hade min viktigaste uppgift blivit att blanda människor och uppmuntra till att få människor att se annas än sin eget fina kvarter och sin egen socialgrupp. Vi vänstringar tror mycket på klasser och socialgrupper, som ni vet. Här i Skottland vågar jag prata om begrepp som " västerländskt fattigdomsbeteende" och beteende som ofta finns bland underklassen, hemma verkar det inte lika uppskattat för man kritiseras för att döma och fördumma. Döma och fördumma ägnar jag mig inte åt, men mycket retar upp mig. Dock aldrig klassbekymmer från samhällets svaga. Jag skrattar inte åt dom och pratar inte illa om de områden de bor i - jag flyttar in! Att bo i Bergsjön i Göteborg var underbart, har aldrig bott bättre än där! Vi sa senast igår att vi gärna skulle bo där igen!

På bilden ses hur mitt sponsorbarns mamma har signerat en utbetalning till familjen med ett fingeravtryck. Kan man inte skriva är detta sättet man skriver under på. Det får mig att tänka på min provokativa sambo som inte sällan uppmärksammar hur lite världserfarenhet många här har. När vi skulle skriva på dokument för tex vår ansökan om uppehållstillstånd till Mwaniki eller när han skulle skriva på fadersskapspapper för Gustav och när myndighetsmänniskan stod där med sin penna och förväntade sig att Mwaniki skulle skriva under fattade Mwaniki aldrig pennan utan frågade om de hade bleck för honom att doppa fingret i för att kunna lämna sitt fingeravtryck. Alltid med ett leende för att snabbt fatta pennan och skriva under (för ja, han kan ju skriva) men av alla gånger fick han bara ett leende tillbaka, det provocerade dessa människor nåt vansinnigt. Unga Kalle, vår handläggare på migrationsverket, tyckte dock det var en viktig poäng. Jobbar man med människor med olika bakgrunder kan man inte utgå från att alla kan det "alla" kan i Sverige.

Som sagt, det provocerade de andra - väldigt! Det var inte roligt alls. Det var i och för sig inte heller meningen att vara rolig utan att uppmärksamma de på nånting. Dock är det ju ofta ganska besvärligt att bli uppmärksammad på saker man själv gör när man inte förstår att de kanske inte passar alla. DET kan reta mig så mycket att man inte kan klara det! Och att man istället för att tänka till avfärdar Mwaniki som den konstiga.