måndag, september 21, 2009

Jobbfunderingar


Idag var en lite ledsen dag på jobbet och det var med en klump i magen jag lämnade ett hembesök idag. Jag vill inget hellre än att jobba med det jag gör men jag får se saker jag inte vill se. Men, jag kan också påverka och se till att det förhoppningsvis inte kan hända igen.

Det kan kanske låta lite märkligt och ytligt men efter såna dagar känns det extra viktigt att få egentid med Gustav och göra nåt kul med honom. Ge honom roliga upplevelser och massa kärlek och närhet. Så vi lekte och lekte och lekte i "lilla parken" tills till och med Gustav var så trött att det lockade att gå hem, laga middag och titta på kvällsbarnprogrammen. (Och när jag sen såg den här lite slitna och övergivna leksaken i parken så kastades jag nästan tillbaka till jobbet.)

Men, nu sover Gustav sedan länge, jag dricker te och grejar med auktioner både på tradera och Ebay och ska snart läsa vidare i min vampyrbok. Skön kväll.

13 kommentarer:

Lullun sa...

Usch ja, förstår att du får se en hel del tråkigt i ditt jobb, men tänk på allt det positiva du kan bidraga med - det är ju inte du som orsakar det tråkiga heller. Jag tror du är jätteduktig på det du gör, fast förstår att det bara gör det svårare att skärma sig från det efter att arbetsdagen är slut tyvärr. Kram!

Emmama sa...

Lullun: Ja, det är verkligen JOBBIGT vissa dagar. Men dina snälla ord värmde, tack för dom! Ofta kan jag släppa jobbet när jag kommer hem, det kan låta kallt men det är något jag fått lära mig. Men, tankarna svävar till de utsatta barnen ibland såklart.. Kram!

Saltistjejen sa...

Jag förstår att det måste vara väldigt tungt vissa dagar på ditt jobb. Att se barn och familjer fara illa måste vara något av det värsta och jobbgaste man kan tänka sig. Men som du säger så gör ju ditt jobb att du faktiskt även kan ernjuda hjälp och stöd till dessa familjer. Om de sedan tar emot är ju en annan sak. Gissar att det är olika från fall till fall.
Jag tycker iallafall att det är otroligt beundransvärt att det finns sådana eldsjälar som du och dina kollegor! NI BEHÖVS!!!!!
Sedan tror jag att du kanske ibland måste försöka att stänga av jobbet lite när du går hem. Annars finns stor risk att du bränner ut dig. Och det blir ju ingen hjälpt av.
Härligt att du och Gustav fick en riktigt mysig och rolig eftermiddag/kväll!!!!
Och visst är det så att man uppskattar sin familj enormt mycket när man ibland påminns om hur skört livet kan vara. På olika vis men ändå.
Tusen kramar!!!

Ewa sa...

Jaa, det är ett speciellt jobb som du har. Roligt och givande på många sätt men också ett jobb som kan `äta` ditt inre emellanåt. Det är viktigt att kunna hålla balansen och distansen där, viktigt att hjälpa men inte ta på sig. Se och utföra, men inte själv..utan den hjälp behövande familjen behöver med på tåget. Ett steg fram två steg bak emellanåt...
Jag tänker att du är precis rätt person på rätt plats :). Var rädd om dig!

Härlig eftermiddag med Gustav! Så härligt!

Sussie sa...

Det är säkert mkt som vi inte ens kan föreställa oss som du får uppleva i ditt jobb. Men hoppas du inser att du gör mycket gott. (Det gör du nog.)
Men ibland kommer såntdär över en, det är förståeligt. Hade det inte gjort det så hade du inte varit mänsklig.

Emmama sa...

Saltistjejen: Det där med att kunna ta emot hjälp varierar verkligen, precis som du skriver. Det är så lätt att man gör så som ens egen mamma gjorde och även om det är helt galet ser man inte alltid det själv och det kan ligga mycket prestige i detta. Att bli kritiserad för tex sitt föräldraskap är ju vansinnigt svårt för dessa föräldrar och man når verkligen inte alltid fram. Vad gäller balansen tycker jag att jag har lärt mig hantera det. Tar generellt inte med jobbet hem men jag vill inte helt hålla det utanför bloggen ändå för jag vill gärna uppmärksamma barns livssituationer osv ibland. Balansen kan vara svår men jag är inte den som ringer jobbet efter att min arbetsdag är slut och frågar vad som hänt efter en viss situation under dagen eller liknande men det finns de dom som gör. När jag är ledig är Gustav (mer eller mindre) det enda barn jag fokuserar på, så måste det vara! Kram kram!

Ewa: Precis, du har så rätt. Skrev om balansen ovan och det kan vara svårt men jag tycker jag har lärt mig. Vi brukar säga att om vi gör mer för en förändring än familjen själv så är vi i fara. Det handlar så mycket om att leda dom rätt och sen få de själva att göra jobbet. Du ser säkert en hel del också i ditt jobb. Kram!

Sussie: Nej, det kan komma över mig ibland om det hänt nåt alldeles extremt och här i bloggen låter jag mitt jobb ta en del plats men som sagt ovan är jag inte den som ringer jobbet och kollar läget med alla när jag är ledig, man måste bryta av. Hoppas allt är bra med er alla! Kram!

Pysen73 sa...

Det låter inte kul alls. Man borde stänga av helt och hållet när man går hem, men det är ju tyvärr inte alltid så enkelt...

Emmama sa...

Pysen: Har skrivit en del ovan om detta med den balansen som kan vara svår men man får lära sig. Tycker dock jobbet är en så viktig del av mitt liv att jag ger det lite utrymme i bloggen ibland. :)

Millan sa...

Sa ledsamt! Jag ar valdigt imponerad av att du orkar jobba med det du gor. Jag vet att jag inte skulle klara av nagon form av socialt arbete tyvarr... for allt ar ju inte rosenrott direkt. Men det ar en valdig tur att det finns manniskor som du som orkar gora det!

frida sa...

Det är väl just när man ser dom kontrasterna som man inser hur lyckligt lottad man är,och ibland behöver man få se det på riktigt för att kunna uppskatta.

Ewa sa...

Vet du Emma...just precis nu kommer jag på det som jag glömde skriva om tidigare.

Balans är lätt att hålla när allt går på som vanligt, man kan hålla borta även det som är svårt och tungt.

Det är de dagar då man känner sig sliten av olika skäl som ens skyddmur runtomkring en, den där som gör att man i vanliga fall inte tar på sig andras "skit" för att uttrycka mig grovt. Just dom dagarna då man själv inte är på topp, då kan skyddsmuren vara lite krakelerad den läcker och surplar i sig...det är just då det gäller att ta till balans akten. Det är då man för sig själv behöver ett mantra eller något bra trick för att inte dras nedåt.

För dessa personer som du möter behöver så otroligt mycket och de kan nog både manipulera och suga av din fantastiska energi.

Jag vet inte om du blev så mycket klokare av mitt skriv..svårt att skriva kort. Som vanligt lättare att prata om.

Stor och varm kram från en gammal räv ;)

Marianne sa...

Som jag har sagt tidigare: Det är tur att just DU finns och att det är just DU som gör det jobb du gör, då finns ändå hopp om framtiden för många barn, även om det ser mörkt ut för stunden.

Jag förstår att det är mycket hemskt du får se och uppleva, jag tror inte riktigt att jag som svensk kan sätta mig in i hur det kan vara.

KRAMAR!

Emmama sa...

Millan: Ofta gör man det utan att tänka på det och mycket i mitt jobb handlar om att ha bra stöd av kollegor och chefer just för att det sliter så att gå med bördorna ensam. Tack för snälla ord! Kram!

Frida: Onekligen är det så.. Kram!

Ewa: Du har så rätt! Du är klok och har erfarenhet, det märker jag när jag läser det du skriver. Är lyckligt lottad att nyligen fått en ny toppenchef och det hjälper verkligen det också. Kram!

Marianne: TACK för dina snälla ord! Det svåra är också dom barnen som man upplever inte får de behöver - men man har svårt att "bevisa" det så man kan få en lösning. Inte bara elaka och våldsamma föräldrar behöver stöd. Många har en så bristande uppväxt att de gör fel de inte vet att de gör och det är ännu svårare att ändra.. Kram!